Föräldraledig från bloggen

Det där med att få barn. De som har fått de brukar säga att allting ändrar sig och du får inte tid till någonting annat. Att du undrar hur du kunde göra av med så mycket tid innan. Överdrift...tänkte väl jag innan. Sååå mycket, det tror jag inte på!

Jag har blivit präktigt uppläxad av min nu fyra månader gamle son. Det som inte har att göra med mitt jobb eller de 2 timmarna i veckan då jag repar, är helt och hållet paxad tid av grabben...plus lite till.

Så, som ni förstår....det är inte läge att blogga för tillfället. Det syns tydligt eftersom jag inte publicerat något på denna blogg sedan i februari. Jag har inte publicerat något någonstans.

Så, i väntan på bloggtid...så har vi stängt tills vidare.

Tusen och ETT projekt som mörkar bloggen

Jag har inte skrivit något här sedan i oktober. OKTOBER! Ett sämre föredöme för bloggerivärlden finns antagligen inte. Men, någon ska ha den titeln också och jag tar emot den med en bitterljuv ära.

Ursäkterna är många till att det inte har skrivits några rader här. Ja, de är tusentals. Många är rätt så löjeväckande, men ett fåtal är dessto större och mer relevanta. Ja, viktigare helt enkelt. Speciellt ett av dem. DET.

Min älskling har ändrat form och börjat bete sig annorlunda. Hon säger att hon har en alien i magen. Jag ska bli pappa till midsommar! Första gången. Skumt, konstigt, pirrigt, virrigit, stirrigt, berg- och dalbanigt....stiltje. är det på riktigt? Jo!...eller nja? Det är konstiga känslor som far igenom kroppen, för man vill förstå men gör det ändå inte...och vad händer då? Jo, man blir rationell. Organisatören kryper fram...ny bil, tvättmaskin och alla andra prylar mer inriktad på själva barnet börjar läggas upp på inköpslistan.

Som sagt, jag ska bli pappa---bara det är 997 projekt i sig...sedan kommer musiken, sportjournalistiken och jobbet...och gud vet vad mer. Jag har MASSOR med saker att skriva om...frågan är bara ....NÄR?!?

Äntligen skribent

FC Barcelona tuffar på i den spanska ligan och jag tuffar på med mitt skrivande. Det som är glädjande är att jag har fått möjligheten att skriva för en större publik och i ett ansett medium - Svenska Fans. Det är riktigt roligt att få ha tagit plats i den spanska redaktionen. Jag är änn så länge en grönjöling, men har så sakteliga börjat producera. kul!

Det är mycket nu

Det är mycket nu. Jag har inte skrivit något här på alldeles alldeles för länge. Inte här och inte på någon annan blogg. Anledningen till detta är två. Eller, egentligen är de antagligen fler. Men, de dödliga vardagliga anledningarna tänker jag inte fördriva er tid med. Det är fredag eftermiddag och jag har egentligen ingen lust att prata jobb. Även om jag skulle behöva kräka ur mig en hel del om detta. Hm, det kanske kommer senare.

Anledning 1 - Musiken

Jag har under den senaste tiden varit helt uppslukad av musiken och det nya bandet Bluesbusters. Vi har repat ganska så intensivt och nu den 30 oktober har vi vår första spelning. 17 låtar uppdelade i två set. Tungt! Kul! Det blir dock inte så mycket blues denna gång, utan the British Wave.

Anledning 2 - Fotbollen

Jag har inte skrivit här, men jag har skrivit flitigt. jag har börjat skriva för SvenskaFans.com och deras spanska redaktion. Inriktningen är på FC Barcelona...den som nu var tveksam.

....men, min förhoppning är nu att vara mer eller mindre tillbaka...mer eller mindre

Blues Itch - ett soloprojekt

Ett litet tips om en alternativ blogg jag börjat pyssla med. Jag har, som det kanske har framgått, ramlat in en hel del på blues. Jag har börjat sjunga och lira gitarr i ett blues band...och jag har blivit riktigt biten av blues när det visar sig att jag har varit väldigt fördomsfull mot genren. Den är inte alls så snäv och likriktad.

I vilket fall som helst så är ni hjärligt välkomna till mitt försök att nå ut till det internationella blues communityt: http://bluesitch.blogspot.com/

Kenny Wayne Shepherd

Jag kan inte påstå att jag varit speciellt bevandrad i den moderna bluesvärlden. Klassikerna känner jag till, men jag har inte riktigt hängt med de senaste åren. Nu har jag dock uppdaterat mig och upptäcker till min stora lycka att den moderna bluesen är helt underbar. Just av den anledningen, utan att bli jobbigt isnöad och börja med namedropping, så vill jag bara för de som är intresserade nämna ett namn: Kenny Wayne Shepherd.

Kenny är en av de där unga grymma bluesgitarristerna som har börjat styra i bluesvärlden. Likt den mer kände Joe Bonamassa, så har han inte hunnit fylla trettio ännu och har kläckt ur sig en rad bra plattor som imponerar.

Speedade regnveckor

33 timmar kvar. Sedan är jag tillbaka på jobbet efter semestern. En semester som mestadels regnade bort. "Töjpiskt!", som de säger i Norrköping.

Konstigt att det alltid ska vara så ångestladdat...för när jag väl sitter där (antar jag...av erfarenhet)...så kommer det att gå ganska bra. Eller? Jag vill verkligen inte...

För ett rynkingt Sverige i tiden

Jag är varken anhängare av monarki eller republikan. Jag följer inte skvallerpressen och just nu skolkar jag från kronprinsessans födelsedagsfirande på SVT 1. Men ändå...grattis Vickan!

Min sambo gjorde mig uppmärksam på att Vickan är tämligen rynkig för att bara vara 30 år. Jag hade inte tänkt tanken...jag hade inte ens varit i närheten av en sådan tanke. Nu sitter jag och skriver ett inlägg om det. För visst är det så att hennes panna mest hela tiden hamnar i djupa veck. Ja, så djupa att man kunde tro att hon verkligen hade ett klurigt jobb. Ett sådant klurigt jobb där man måste klura ...och pusta och frusta. Om jag går till skvallerpressen får jag kanske någon bra förklaring till detta...kanske har det att göra med den där Daniel (som mest ser ut som en bratts-variant av den gamle Folkpartiledaren Ola Ullsten).

Nej, jag vill skapa mig en egen teori om varför du är så rynking Vickan. Jag tror inte det är så att du helt enkelt gått och blivit rynkig vid 30-års ålder. Inte för att detta skulle vara omöjligt...det finns det många levande bevis för. Men, hallå. Du är kronprinsessa...och vill du inte ha rynkor...ja, då har du dom inte helt enkelt. Och har du inte fått kläm på detta så kan säkert mamma Silvia inviga dig i rynkdödarvärlden. Jag tror dock att du vet alldeles utmärkt hur man gör sig av med besvärande veck...men du har valt att ha dem kvar. Du vill vara "ekologisk" svenk monarki...KRAV-märkt. En prinsessa man kan ta på allvar och vars uppgift inte enbart är att förse skandalspressens reportrar med mat på bordet. Du vill vara äkta...och låter därmed ditt anlete vara äkta. Du lägger pannan i djupa veck...och veck kommer att stanna.

Jag ber dig bara att vara varsam...även djupa veck ...rynkor om så du vill...kan komma att anses som en plastik. KRAV är en färskvara. Jag gillar din idé dock; För ett rynkigt Sverige i tiden.

Ps. Jag bortsåg från teorin att du skulle vilja bli rynkig med anledning av att det bara är pensionärer som visar dig ett ärligt intresse. Jag släppte det...Ds

Nu blir det blues

I still got the blues...som Gary Moore sjöng för så där snart 20 år sedan. Bluesen är ju en sådan där musikstil som förföljer var och en av oss oavsett om vi är medvetna om det eller ej. Den är ju själva betonggrunden till all modern musik. Jag lyssnar inte sååå mycket på renodlad blues, men visst har jag ett flertal skivor som spelas med jämna mellanrum...inte minst Texas Flood med J.R Vaughn. Men egentligen är ju nästan varenda cd jag har inspirerad av blues...på något sätt. Coolt. Rötter.

Därför är jag nu så där barnsligt uppspelt. Grejen är den att jag tillsammans med min gamle gitarrmessias (min musiklärare alltså) håller på och projekterar i bluesgruvan...och tanken är att det ska bli ett grymt bluesband som kombinerar allt från den renodlade bluesen från tidigt 1900-tal, till den modernaste formen av blues i form av John Mayer. Eureka! Det ska bli vansinnigt roligt att se vad det hela mynnar ut i...och jag hoppas att vi får rullning på det snart. Idéer saknas inte...och inte ställen att spela på heller...vad det verkar som. Jag kommer hålla er uppdaterade på detta.

Spanska Idol - Chambao

La Mari, sångerskan i Chambao, har en säregen röst. En röst som ger en helt annan tyngd när man känner till vad som har skett under hennes senaste år. I samband med att denna låt lanserades (tillsammans med några andra hits) insjuknade hon i cancer.

Med en envis vilja påbörjade hon strålbehandlingen samtidigt som hon påbörjade turnerandet. Hon påstår att hon inte skulle ha klarat av sjukdomen om inte haft musiken, men att det självklart blev både oerhört fysiskt och mentalt påfrestande.

Ahí estás tu är en av mina favoritlåtar från Spanien. Jag kan inte säga varför, men varje gång jag hör den så berör den mig på något sätt.

Så....håll till godo...CHAMBAO!

">